”Du ser lite gladare ut nu, ett tagvar jag rädd att du hade gått in i väggen”hälsar hon under festivalen. Jaghar knappt tänkt på henne menville fråga hur det går med poesin. ” Vad i mina handlingar har signalerat väggen?” tänker jag och öppnar munnen.Kanske att jag inte stöttat henne, ledsnat litepå hennes dikter. Kanske att hon gått in iett annat sammanhang och vill markera … Fortsätt läsa 82. Väggen
Bara rätt skuggor får ta den döda kroppen,skriver Öijer medan Sonnevi undrar omondskans bilder är sanna. Szymborskaskriver om hatet som den mest drivandekraften. Själv är jag genuint lyckligefter en promenad med hundarna, ynnestenatt få leva i ett hus nära en skog, att få sepälsdjuren leka och småmänniskornaha kärleksbekymmer. Och över all dennaoförtjänta lycka svävar du som syre. Fortsätt läsa 81. Långt ifrån poesi
För länge sedan gled jag in i en alternativ verklighetdär snäll var snäll och elak elak. Gemensam omtankeett ideal. Så gammal är jag. Utanför fönstret misshandlasmänniskor logiskt. Kryper i sandlådorna och nickarnär de gillade föreslår absurda sanningar. Trots attde ljuger om förhållanden, öppet och utan förebråelser,är det glömt några dagar senare. På gräsmattansitter någon och bajsar, äcklet efteråt när gräset reser sigoch avföringen blir näring … Fortsätt läsa 80. Bo i ett hus som ligger i mörkret
Barnvisan rullar som lobotomi genom hjärnan,rosablå animerade figurer har ett båtrace. Allavinner varsin gång. Aborter är inga varelserannat än i en skenvärld, ”spöklikt uppskimrandesom om de kom ur verkliga gravar”,skriver Göran Sonnevi. Hundbajsetsom långsamt växer fram ur snön. Detickelevande som lämnar plats för gräsmattor.Ett hus i skogen, i avskildhet är densanna ondskan, läser jag framför järnspiseni källaren, under isoleringens hundratolfte dag.Jag får den drägliga bollen … Fortsätt läsa 78. Bollar
I slutänden ska den råa jordentrycka mot mina revben. Allt detsom kan förödas skrämmer menär någon annans att förvalta, vi förvaltarnågon annans skräck. Nineves ånger,deras upprättelse. Jag står i solen meden näve sand och sorlet stinger. Försökerse men ögonen svider och ögonlockensjunker som en Medelhavsol. Fortsätt läsa 77. I Nineve
Ibland reser sig någongår fram till fönstret ochtittar ner på gatan. Står tysti flera minuter utan attspegla det hen tänker.Återskenet av människani fönstret är allt vi åskådarefår ta del av. Inte detsom sker på gatan,inte drömmarna, bildernasom rusar igenom hjärnanutan den svagt skisseradesilhuetten i fönstret ochsmutsen från avgaseroch föroreningar som gerkonturerna raster, vilka viuttolkar som sanningar. Fortsätt läsa 76. Fönster
Minnet trubbas av, splittras till delar sommals sönder och fogas samman till kalejdoskopiskahelheter för att genast falla isär, pulserande somett hjärta. Snön smälter bort på gatornaoch skorna går igenom isen över deunderjordiska vattenstråken. Vid strandenäter trutarna gäddskallar vid vattenlinjen.Deras smala ben och ryckiga kroppar.Jag tänker inte på er längre, det vi gjorde ärnågot jag varken är stolt över eller skäms för.Vi var i världen bland … Fortsätt läsa 75. Lördag
Hon hade fått mörkare hår ochgick omkring i sin röda fleecejackaoch luktade rök. Ögonen rörde sigmellan något osett och trädäcketsnya betsning. Det doftade av gräsoch trädgård på de rangliga klappstolarna.Det var för sent och vinden rördeoss med sina försiktiga fingrar. Vihade aldrig samtalat, bara utbyttfraser om det vardagliga. Efteren fjärdedel av livet kände jag henneinte. Efter hennes liv kände jaghenne inte. Men vi var mycket … Fortsätt läsa 74. Avsked
Sent i februari och mörkret viker långsamt dag för dag.Ett par minusgrader men kölden har släppt. Jag svettasinomhus när den förtvivlat kämpande pannan skraparfram sin sista värme. En ny är beställd från Arvika. Någon installerarmedan jag läser Tjechov i soffan. Någon annanblåser ur rören medan jag skriver en dikt ochförbereder responsgrupper. På min röda kaffemugg står: Keep calm and teach on.På min vita: I am … Fortsätt läsa 73. Vardag
Vi kastade oss utför klipporna ner i det kalla källvattnet.Under några ögonblick var all luft utpressad medan ytansyntes långt ovanför. Kropparna skrek och pressade oss upp,in i livet. Ålderdom hörde stenarna och träden till. Fortsätt läsa 72. Ungdom
Peter Nyberg 