1 juni började jag tillsammans med några andra poeter på Poesiutmaningen – skriv i 365 dagar. Varje dag skriver vi en dikt inspirerad av poesiläsning. Givetvis handlar skrivandet om att skapa utkast, inte desto mindre tänker jag varje fredag bjuda på ett diktutkast. ”Vibrato” kommer från dag 1. Vibrato Utanför rullar lastbilar med byggmaterial förbi.Innan klockan är sju drivs pålar ner i markenpå andra sidan … Fortsätt läsa Fredagspoesi
Utanför återvänder vinternför en dag. Solen glittrar somapelsinskal i pudret mellan träden.Nog för att inte gå ut, nog för attsitta fullkomligt stilla innanför fönstrenoch inte göra något, inte riktigt seinte njuta, inte drömma om sandoch sol och hav. Tills en våg omsluterankeln med hundratals fiskmunnari en värld där vi ligger tätt intilloch samtalar oss in i natten. Fortsätt läsa 90. Vinterdag
I den blå himlen väntar hägringen,så länge har oasen funnits i horisontenmen bara som ett skimmer, nu ser vi det blå med tydlighet, inte barasanddynor. I hotellrummet är allt kalt,spaavdelningen fylld av människor trots pandemi. Ett lågfrekvent rytande hörsmellan komplexets utbyggnader, någotnärmar sig, förnims i ljuden men syns inte ännu. I strandkanten ligger snäckoroch på klipporna sitter människormed slutna ögon. Vi går med blicken rakt … Fortsätt läsa 89. Komplex
Vi visste inte, säger en manmen ingen tror honom. Filmenfladdrar till och liken skyfflas neri massgravarna. Civila bärnakna människor mellan sig och slängerner dem i djupa hål. På bottenett lager av död materia. Vi serlamporna i människoskinn, tvålarnade krumpna skallarna. Vi vet ingetsäger vi. Men ingen tror oss. Deförtryckande mekanismerna somgör oss rika skapas av underjordiskafloder av söndrade människoliv. Vilever utan chans till värdighet,i vår … Fortsätt läsa 88. Vet inte
De döda lades tätt sammanpressadei högar om tre, två meter under ytan.Stanken rev i svalget tills maskinernabörjade dåna och trädgårdsmästarna tog vid. Snittblommorna säljs för sinaegendomliga kronblad. Hack, som omnågon stympat hyacinterna innan debröt jordytan. Gula och röda och blå. I skogen lyser solen som strålkastareoch mossan suger åt sig av mörkret,fukten. I dalgången finns en kompostdär något outsägligt långsamt ruttnar. Husen invid skogen är … Fortsätt läsa 87. Efteråt
I lägenhetshotellet luktade det uppvärmd matoch fotsvett från heltäckningsmattornatrots att städarna tvättade dem varannan vecka.Grannen väntade vid hissen om mornarnaoch berättade att han jobbade på bank ochhade bott där i tre år. Ett ungkarlsliv i siffror.Kritstrecksrandig kostym och pannan blänkandemed en märklig odör av svett och parfym. Hettan hade flyttat in och de vita lådorna i fönstrenskorrade fram svalkan. Staden var mycket torroch människofloderna drev … Fortsätt läsa 86. Metropolis
Vit hinna över gräset innan skogen tar vid.Två människor sitter tätt tillsammanspå en bänk vid spåret, inneslutna iintimitet märker de inte hundens gnyendenär den försöker undvika att skälla ochmisslyckas. Det furiösa raseriet, utfallennär misslyckandet är ett faktum. Ingensäger något förutom hunden. Jag saknarbävrarna vid Ängsfors, deras pennskulpturersom totempålar vid det strömmande vattnet.Om kvällarna ser jag klipp med djur somkryper intill varandra eller äter på lustiga … Fortsätt läsa 85. Hundar
Det blå mönstret på kopparnaser ut som fjärilar eller blommor.Mariatistlar och ringblommorkommer att döljas av gräset.Utanför staketet har någonsorterat upp det döda. Grenaroch höstlöv. Jag undrar vad sombrinner, vad som har kraften atttappas och återfinnas i en annan form,vilka skyddsmekanismer förvandlingenmellan levande och död materia innesluter.Ett klot av järn med en svag rostigglöd svävar över gräset på baksidan.I överföringen sker ingentingförutom att något litet försvinner. Fortsätt läsa 84. Klot
Trösten att dyrka intet sedan ögonen bländats.Din hand över min handrygg, den lätta beröringenjust innan mörkret. Vi såg för mycket,läste för mycket, blev förstående. Det fannsingen annan utväg. Nu minns jag den overkligagrönskan, blommorna, människans ansikten.Men inget har förstärkts, varken dofter ellerförnimmelse. Omvärlden är densamma menett sinne borta. Jag ser fortfarande hurmörkret närmar sig utan att kunna hejda det.Som enskild människa måste jag uppsöka intet,rulla … Fortsätt läsa 79. Bländning
Jag satte mig på en humla i gräset,stinget och den platta insekten, gräsetsom långsamt reste sig upp. Så oftapratade vi om hur svårt det är attkomma igenom livet med bibehållenvärdighet. Nu undrar jag vadvärdighet innebar för oss. Då.”en vaggande klang av förhistorisksorg som långsamt vibrerar och suddas utmellan väggarna i rummet”, skriver Öijer.Jag torkar upp en pöl med kattkiss ochbestämmer mig för att hon vill … Fortsätt läsa 83. Värdighet
Peter Nyberg 