88. Vet inte

Vi visste inte, säger en manmen ingen tror honom. Filmenfladdrar till och liken skyfflas neri massgravarna. Civila bärnakna människor mellan sig och slängerner dem i djupa hål. På bottenett lager av död materia. Vi serlamporna i människoskinn, tvålarnade krumpna skallarna. Vi vet ingetsäger vi. Men ingen tror oss. Deförtryckande mekanismerna somgör oss rika skapas av underjordiskafloder av söndrade människoliv. Vilever utan chans till värdighet,i vår … Fortsätt läsa 88. Vet inte

87. Efteråt

De döda lades tätt sammanpressadei högar om tre, två meter under ytan.Stanken rev i svalget tills maskinernabörjade dåna och trädgårdsmästarna tog vid. Snittblommorna säljs för sinaegendomliga kronblad. Hack, som omnågon stympat hyacinterna innan debröt jordytan. Gula och röda och blå. I skogen lyser solen som strålkastareoch mossan suger åt sig av mörkret,fukten. I dalgången finns en kompostdär något outsägligt långsamt ruttnar. Husen invid skogen är … Fortsätt läsa 87. Efteråt

86. Metropolis

I lägenhetshotellet luktade det uppvärmd matoch fotsvett från heltäckningsmattornatrots att städarna tvättade dem varannan vecka.Grannen väntade vid hissen om mornarnaoch berättade att han jobbade på bank ochhade bott där i tre år. Ett ungkarlsliv i siffror.Kritstrecksrandig kostym och pannan blänkandemed en märklig odör av svett och parfym. Hettan hade flyttat in och de vita lådorna i fönstrenskorrade fram svalkan. Staden var mycket torroch människofloderna drev … Fortsätt läsa 86. Metropolis

85. Hundar

Vit hinna över gräset innan skogen tar vid.Två människor sitter tätt tillsammanspå en bänk vid spåret, inneslutna iintimitet märker de inte hundens gnyendenär den försöker undvika att skälla ochmisslyckas. Det furiösa raseriet, utfallennär misslyckandet är ett faktum. Ingensäger något förutom hunden. Jag saknarbävrarna vid Ängsfors, deras pennskulpturersom totempålar vid det strömmande vattnet.Om kvällarna ser jag klipp med djur somkryper intill varandra eller äter på lustiga … Fortsätt läsa 85. Hundar

84. Klot

Det blå mönstret på kopparnaser ut som fjärilar eller blommor.Mariatistlar och ringblommorkommer att döljas av gräset.Utanför staketet har någonsorterat upp det döda. Grenaroch höstlöv. Jag undrar vad sombrinner, vad som har kraften atttappas och återfinnas i en annan form,vilka skyddsmekanismer förvandlingenmellan levande och död materia innesluter.Ett klot av järn med en svag rostigglöd svävar över gräset på baksidan.I överföringen sker ingentingförutom att något litet försvinner. Fortsätt läsa 84. Klot

79. Bländning

Trösten att dyrka intet sedan ögonen bländats.Din hand över min handrygg, den lätta beröringenjust innan mörkret. Vi såg för mycket,läste för mycket, blev förstående. Det fannsingen annan utväg. Nu minns jag den overkligagrönskan, blommorna, människans ansikten.Men inget har förstärkts, varken dofter ellerförnimmelse. Omvärlden är densamma menett sinne borta. Jag ser fortfarande hurmörkret närmar sig utan att kunna hejda det.Som enskild människa måste jag uppsöka intet,rulla … Fortsätt läsa 79. Bländning

83. Värdighet

Jag satte mig på en humla i gräset,stinget och den platta insekten, gräsetsom långsamt reste sig upp. Så oftapratade vi om hur svårt det är attkomma igenom livet med bibehållenvärdighet. Nu undrar jag vadvärdighet innebar för oss. Då.”en vaggande klang av förhistorisksorg som långsamt vibrerar och suddas utmellan väggarna i rummet”, skriver Öijer.Jag torkar upp en pöl med kattkiss ochbestämmer mig för att hon vill … Fortsätt läsa 83. Värdighet

82. Väggen

”Du ser lite gladare ut nu, ett tagvar jag rädd att du hade gått in i väggen”hälsar hon under festivalen. Jaghar knappt tänkt på henne menville fråga hur det går med poesin. ” Vad i mina handlingar har signalerat väggen?” tänker jag och öppnar munnen.Kanske att jag inte stöttat henne, ledsnat litepå hennes dikter. Kanske att hon gått in iett annat sammanhang och vill markera … Fortsätt läsa 82. Väggen

81. Långt ifrån poesi

Bara rätt skuggor får ta den döda kroppen,skriver Öijer medan Sonnevi undrar omondskans bilder är sanna. Szymborskaskriver om hatet som den mest drivandekraften. Själv är jag genuint lyckligefter en promenad med hundarna, ynnestenatt få leva i ett hus nära en skog, att få sepälsdjuren leka och småmänniskornaha kärleksbekymmer. Och över all dennaoförtjänta lycka svävar du som syre. Fortsätt läsa 81. Långt ifrån poesi

80. Bo i ett hus som ligger i mörkret

För länge sedan gled jag in i en alternativ verklighetdär snäll var snäll och elak elak. Gemensam omtankeett ideal. Så gammal är jag. Utanför fönstret misshandlasmänniskor logiskt. Kryper i sandlådorna och nickarnär de gillade föreslår absurda sanningar. Trots attde ljuger om förhållanden, öppet och utan förebråelser,är det glömt några dagar senare. På gräsmattansitter någon och bajsar, äcklet efteråt när gräset reser sigoch avföringen blir näring … Fortsätt läsa 80. Bo i ett hus som ligger i mörkret