83. Värdighet

Jag satte mig på en humla i gräset,stinget och den platta insekten, gräsetsom långsamt reste sig upp. Så oftapratade vi om hur svårt det är attkomma igenom livet med bibehållenvärdighet. Nu undrar jag vadvärdighet innebar för oss. Då.”en vaggande klang av förhistorisksorg som långsamt vibrerar och suddas utmellan väggarna i rummet”, skriver Öijer.Jag torkar upp en pöl med kattkiss ochbestämmer mig för att hon vill … Fortsätt läsa 83. Värdighet

82. Väggen

”Du ser lite gladare ut nu, ett tagvar jag rädd att du hade gått in i väggen”hälsar hon under festivalen. Jaghar knappt tänkt på henne menville fråga hur det går med poesin. ” Vad i mina handlingar har signalerat väggen?” tänker jag och öppnar munnen.Kanske att jag inte stöttat henne, ledsnat litepå hennes dikter. Kanske att hon gått in iett annat sammanhang och vill markera … Fortsätt läsa 82. Väggen

81. Långt ifrån poesi

Bara rätt skuggor får ta den döda kroppen,skriver Öijer medan Sonnevi undrar omondskans bilder är sanna. Szymborskaskriver om hatet som den mest drivandekraften. Själv är jag genuint lyckligefter en promenad med hundarna, ynnestenatt få leva i ett hus nära en skog, att få sepälsdjuren leka och småmänniskornaha kärleksbekymmer. Och över all dennaoförtjänta lycka svävar du som syre. Fortsätt läsa 81. Långt ifrån poesi

80. Bo i ett hus som ligger i mörkret

För länge sedan gled jag in i en alternativ verklighetdär snäll var snäll och elak elak. Gemensam omtankeett ideal. Så gammal är jag. Utanför fönstret misshandlasmänniskor logiskt. Kryper i sandlådorna och nickarnär de gillade föreslår absurda sanningar. Trots attde ljuger om förhållanden, öppet och utan förebråelser,är det glömt några dagar senare. På gräsmattansitter någon och bajsar, äcklet efteråt när gräset reser sigoch avföringen blir näring … Fortsätt läsa 80. Bo i ett hus som ligger i mörkret

78. Bollar

Barnvisan rullar som lobotomi genom hjärnan,rosablå animerade figurer har ett båtrace. Allavinner varsin gång. Aborter är inga varelserannat än i en skenvärld, ”spöklikt uppskimrandesom om de kom ur verkliga gravar”,skriver Göran Sonnevi. Hundbajsetsom långsamt växer fram ur snön. Detickelevande som lämnar plats för gräsmattor.Ett hus i skogen, i avskildhet är densanna ondskan, läser jag framför järnspiseni källaren, under isoleringens hundratolfte dag.Jag får den drägliga bollen … Fortsätt läsa 78. Bollar