81. Långt ifrån poesi

Bara rätt skuggor får ta den döda kroppen,skriver Öijer medan Sonnevi undrar omondskans bilder är sanna. Szymborskaskriver om hatet som den mest drivandekraften. Själv är jag genuint lyckligefter en promenad med hundarna, ynnestenatt få leva i ett hus nära en skog, att få sepälsdjuren leka och småmänniskornaha kärleksbekymmer. Och över all dennaoförtjänta lycka svävar du som syre. Fortsätt läsa 81. Långt ifrån poesi

80. Bo i ett hus som ligger i mörkret

För länge sedan gled jag in i en alternativ verklighetdär snäll var snäll och elak elak. Gemensam omtankeett ideal. Så gammal är jag. Utanför fönstret misshandlasmänniskor logiskt. Kryper i sandlådorna och nickarnär de gillade föreslår absurda sanningar. Trots attde ljuger om förhållanden, öppet och utan förebråelser,är det glömt några dagar senare. På gräsmattansitter någon och bajsar, äcklet efteråt när gräset reser sigoch avföringen blir näring … Fortsätt läsa 80. Bo i ett hus som ligger i mörkret

78. Bollar

Barnvisan rullar som lobotomi genom hjärnan,rosablå animerade figurer har ett båtrace. Allavinner varsin gång. Aborter är inga varelserannat än i en skenvärld, ”spöklikt uppskimrandesom om de kom ur verkliga gravar”,skriver Göran Sonnevi. Hundbajsetsom långsamt växer fram ur snön. Detickelevande som lämnar plats för gräsmattor.Ett hus i skogen, i avskildhet är densanna ondskan, läser jag framför järnspiseni källaren, under isoleringens hundratolfte dag.Jag får den drägliga bollen … Fortsätt läsa 78. Bollar

76. Fönster

Ibland reser sig någongår fram till fönstret ochtittar ner på gatan. Står tysti flera minuter utan attspegla det hen tänker.Återskenet av människani fönstret är allt vi åskådarefår ta del av. Inte detsom sker på gatan,inte drömmarna, bildernasom rusar igenom hjärnanutan den svagt skisseradesilhuetten i fönstret ochsmutsen från avgaseroch föroreningar som gerkonturerna raster, vilka viuttolkar som sanningar. Fortsätt läsa 76. Fönster

75. Lördag

Minnet trubbas av, splittras till delar sommals sönder och fogas samman till kalejdoskopiskahelheter för att genast falla isär, pulserande somett hjärta. Snön smälter bort på gatornaoch skorna går igenom isen över deunderjordiska vattenstråken. Vid strandenäter trutarna gäddskallar vid vattenlinjen.Deras smala ben och ryckiga kroppar.Jag tänker inte på er längre, det vi gjorde ärnågot jag varken är stolt över eller skäms för.Vi var i världen bland … Fortsätt läsa 75. Lördag

74. Avsked

Hon hade fått mörkare hår ochgick omkring i sin röda fleecejackaoch luktade rök. Ögonen rörde sigmellan något osett och trädäcketsnya betsning. Det doftade av gräsoch trädgård på de rangliga klappstolarna.Det var för sent och vinden rördeoss med sina försiktiga fingrar. Vihade aldrig samtalat, bara utbyttfraser om det vardagliga. Efteren fjärdedel av livet kände jag henneinte. Efter hennes liv kände jaghenne inte. Men vi var mycket … Fortsätt läsa 74. Avsked

73. Vardag

Sent i februari och mörkret viker långsamt dag för dag.Ett par minusgrader men kölden har släppt. Jag svettasinomhus när den förtvivlat kämpande pannan skraparfram sin sista värme. En ny är beställd från Arvika. Någon installerarmedan jag läser Tjechov i soffan. Någon annanblåser ur rören medan jag skriver en dikt ochförbereder responsgrupper. På min röda kaffemugg står: Keep calm and teach on.På min vita: I am … Fortsätt läsa 73. Vardag

71. Ohm

Om hundarnaOm det som förstelnarOm det som uppmjukarOm drömmenOm det som säger jaOm de osynligaOm de små apornaOm de storaOm all världens TorstenOm all världens PeterOm livet sådant det framstårOm livetOm de som mäter decimalerOm de som tar sig en lurOm de ännu levandeOm de dödaOm något som kunde ha innebördOm något som bara är ytaOm de stillsammaOm de rotlösaOm bävrarnaOm de vispande ödlesvansarnaOm de … Fortsätt läsa 71. Ohm