Järnjungfrupoesi av Nicko Smith

De traditionella sättet att arbeta som poet i västvärlden tycks vara att använda sig av grekisk eller biblisk mytologi alternativt rida på konstens eller filosofins historiska personligheters (läs mäns) axlar. Den svenska poeten Nicko Smith som driver sin mångskiftande poesigärning från Finland utgår från den ikoniska hårdrocksgruppen Iron Maiden för sina personliga kärleksförklaringar i Järnjungfrupoesi (2022). I kampen mellan hårdrock och synth när jag växte … Fortsätt läsa Järnjungfrupoesi av Nicko Smith

Bänkrader

Omslaget till Bänkrader (2021) av Jan Hjalmarsson och Ola Lindvall är kongenialt. Rader i Bajens färger men i perspektiv av en läktare. Fotboll i poesin är mindre ovanligt än vad många antar men en hel bok om fotboll hör ändå till undantagen. Böcker om fotboll på poesins språk landar i någon mening mellan schablonen av människorna som sitter på bänkraderna – poeterna är inte så … Fortsätt läsa Bänkrader

Abstrakt och visuellt debut: Om Martin Hallbergs Tensegritet

Boken Tensegritet är Martin Hallbergs poesidebut; omslaget är illustrerad av Lina Löfstrand på ett smakfullt och lite mystiskt sätt. Framsidans träd är strukturerad som en enkel DNA-spiral. Bilden samspelar med begreppet tensegritet som utgör en strukturerande princip vilken innebär att ett system av från varandra isolerade komponenter verkar under kompression i ett nätverk av kontinuerlig spänning. På förlaget Miders hemsida nöjer man sig med att … Fortsätt läsa Abstrakt och visuellt debut: Om Martin Hallbergs Tensegritet

Brödtexten nr 1

Det första numret av Brödtexten, Jönköpings litteraturhus tidning, går ut till medlemmarna och finns att ladda ner på hemsidan idag. Eftersom jag skrivit, fotograferat och gjort lay out till den är jag lite mallig. I första numret kan du bland annat läsa nyskrivna dikter av Camilla – de ges snart ut i hennes poesidebut Wittgensteins brorsas högra hand. Jag har intervjuat John Ajvide Lindqvist, Sara … Fortsätt läsa Brödtexten nr 1

Kerro Holbergs Öronen i jorden

Ibland tänker jag att poeter gör sig till. Det blir lite ointressant med det som dockar in i nutidens trätoämnen: det som är pk, för att använda ett lömskt begrepp. I läsningen av samlade verk noterar jag ofta att något släpper i mitten/slutet av poetens fjärde decennium. Dikterna innan är ofta lite poserande, ofta lite som poesi ska vara. Jag tänker mig att poeten slutar … Fortsätt läsa Kerro Holbergs Öronen i jorden

Malte Perssons Undergången

”Genom den 60 sonetter långa Underjorden (2011) och den taktfast uppsluppna Till dikten (2018) har Malte Persson­ gjort sig till svenska språkets formmästare i versfotsgenren. Den sistnämnda diktboken inleds med en sorts diktens skapelseberättelse och fortsätter med att utröna diktens liv och mångahanda dödsbesked. Steget är inte långt till Undergången, där människan och gudarna har övertagit diktens position som ämne.” Läs resten av recensionen i Ny Tid: Fortsätt läsa Malte Perssons Undergången

De namn våra döda minns av Sam Carlquist

Att närma sig allvaret är en balansakt. Minsta snedsteg och dikten faller, därför har ironin uppfunnits som en form av säkerhetslina, i slutet kan poeten blinka till. I feghet, tänker jag, för att hen inte vågar vara och stanna kvar i allvaret, i det äkta fram till bokens, eller ens diktens slut. Sam Carlquist vågar oförblommerat vara i det äkta allvaret genom nästan hela De … Fortsätt läsa De namn våra döda minns av Sam Carlquist

För snabb för att fångas i skrift

I Ny Tid skriver jag om antologin För snabb för att fångas i skrift: fyra texter om kritiken på 20-talet med Lasse Garoff som redaktör. Det är en intressant bok, inte minst för att den längre essän både på ett underhållande och djuplodande sätt belyser några förhållanden för kritiker och två av de kortare handlar om kritik som meme och kritik på Instagram, vilket åtminstone … Fortsätt läsa För snabb för att fångas i skrift