85. Hundar

Vit hinna över gräset innan skogen tar vid.Två människor sitter tätt tillsammanspå en bänk vid spåret, inneslutna iintimitet märker de inte hundens gnyendenär den försöker undvika att skälla ochmisslyckas. Det furiösa raseriet, utfallennär misslyckandet är ett faktum. Ingensäger något förutom hunden. Jag saknarbävrarna vid Ängsfors, deras pennskulpturersom totempålar vid det strömmande vattnet.Om kvällarna ser jag klipp med djur somkryper intill varandra eller äter på lustiga … Fortsätt läsa 85. Hundar

84. Klot

Det blå mönstret på kopparnaser ut som fjärilar eller blommor.Mariatistlar och ringblommorkommer att döljas av gräset.Utanför staketet har någonsorterat upp det döda. Grenaroch höstlöv. Jag undrar vad sombrinner, vad som har kraften atttappas och återfinnas i en annan form,vilka skyddsmekanismer förvandlingenmellan levande och död materia innesluter.Ett klot av järn med en svag rostigglöd svävar över gräset på baksidan.I överföringen sker ingentingförutom att något litet försvinner. Fortsätt läsa 84. Klot

79. Bländning

Trösten att dyrka intet sedan ögonen bländats.Din hand över min handrygg, den lätta beröringenjust innan mörkret. Vi såg för mycket,läste för mycket, blev förstående. Det fannsingen annan utväg. Nu minns jag den overkligagrönskan, blommorna, människans ansikten.Men inget har förstärkts, varken dofter ellerförnimmelse. Omvärlden är densamma menett sinne borta. Jag ser fortfarande hurmörkret närmar sig utan att kunna hejda det.Som enskild människa måste jag uppsöka intet,rulla … Fortsätt läsa 79. Bländning

83. Värdighet

Jag satte mig på en humla i gräset,stinget och den platta insekten, gräsetsom långsamt reste sig upp. Så oftapratade vi om hur svårt det är attkomma igenom livet med bibehållenvärdighet. Nu undrar jag vadvärdighet innebar för oss. Då.”en vaggande klang av förhistorisksorg som långsamt vibrerar och suddas utmellan väggarna i rummet”, skriver Öijer.Jag torkar upp en pöl med kattkiss ochbestämmer mig för att hon vill … Fortsätt läsa 83. Värdighet

82. Väggen

”Du ser lite gladare ut nu, ett tagvar jag rädd att du hade gått in i väggen”hälsar hon under festivalen. Jaghar knappt tänkt på henne menville fråga hur det går med poesin. ” Vad i mina handlingar har signalerat väggen?” tänker jag och öppnar munnen.Kanske att jag inte stöttat henne, ledsnat litepå hennes dikter. Kanske att hon gått in iett annat sammanhang och vill markera … Fortsätt läsa 82. Väggen

81. Långt ifrån poesi

Bara rätt skuggor får ta den döda kroppen,skriver Öijer medan Sonnevi undrar omondskans bilder är sanna. Szymborskaskriver om hatet som den mest drivandekraften. Själv är jag genuint lyckligefter en promenad med hundarna, ynnestenatt få leva i ett hus nära en skog, att få sepälsdjuren leka och småmänniskornaha kärleksbekymmer. Och över all dennaoförtjänta lycka svävar du som syre. Fortsätt läsa 81. Långt ifrån poesi

80. Bo i ett hus som ligger i mörkret

För länge sedan gled jag in i en alternativ verklighetdär snäll var snäll och elak elak. Gemensam omtankeett ideal. Så gammal är jag. Utanför fönstret misshandlasmänniskor logiskt. Kryper i sandlådorna och nickarnär de gillade föreslår absurda sanningar. Trots attde ljuger om förhållanden, öppet och utan förebråelser,är det glömt några dagar senare. På gräsmattansitter någon och bajsar, äcklet efteråt när gräset reser sigoch avföringen blir näring … Fortsätt läsa 80. Bo i ett hus som ligger i mörkret

78. Bollar

Barnvisan rullar som lobotomi genom hjärnan,rosablå animerade figurer har ett båtrace. Allavinner varsin gång. Aborter är inga varelserannat än i en skenvärld, ”spöklikt uppskimrandesom om de kom ur verkliga gravar”,skriver Göran Sonnevi. Hundbajsetsom långsamt växer fram ur snön. Detickelevande som lämnar plats för gräsmattor.Ett hus i skogen, i avskildhet är densanna ondskan, läser jag framför järnspiseni källaren, under isoleringens hundratolfte dag.Jag får den drägliga bollen … Fortsätt läsa 78. Bollar

76. Fönster

Ibland reser sig någongår fram till fönstret ochtittar ner på gatan. Står tysti flera minuter utan attspegla det hen tänker.Återskenet av människani fönstret är allt vi åskådarefår ta del av. Inte detsom sker på gatan,inte drömmarna, bildernasom rusar igenom hjärnanutan den svagt skisseradesilhuetten i fönstret ochsmutsen från avgaseroch föroreningar som gerkonturerna raster, vilka viuttolkar som sanningar. Fortsätt läsa 76. Fönster