Peter Nyberg

Man brukar kalla subgenren Southern Gothic eller Southern Noir eller Grit Lit eller Dark Americana. Antagligen är det bara nyanser som skiljer dem åt, men den tidiga Cormac McCarthy kan placeras i någon av subgenrerna. Både Mörkret utanför och Guds barn finns med i vad som kallas Tenneseekvarteten, där också de två ännu oöversatta böckerna The Orchard Keeper (1965) och Suttree (1979) ingår. Utöver den geografiska markören har romanerna det gemensamma att de låter läsaren sjunka ner i en mörk värld där andra regler än de gängse civiliserade råder. Den utan tvekan mest rafflande boken är den senaste i kvartetten, Suttree, om en man som bor på en flodbåt och är en hopplös men någorlunda hederlig slarver som umgås med fattiga, ofta brutala, inte sällan ohederliga människor som kämpar för att göra sin tillvaro uthärdlig. Vad som lyfter framställningen är den extremt mörka humor som genomsyrar boken, men som bara undantagsvis blinkar till i de nya svenska översättningarna.

Förlaget Tristero, vars idé är att översätta romaner inom de nämnda subgenrerna, har gjort en kulturell insats genom att låta Theodore Sorel ta sig an Outer Dark (1968) och göra romanen till Mörkret utanför (2022). Det är en 216 sidor lång berättelse om två syskon i södern som får barn tillsammans i det skjul som de lever i. Brodern lägger ut barnet i ett buskage i skogen för att bli av med det, men en kittelfickare hittar barnet och tar det med sig. Systern genomskådar sin brors lögner om var barnet tagit vägen men de hittar det inte, vilket leder till att hon börjar leta efter kittelfickaren, varpå hennes bror förstår att hon övergivit honom och ger sig av för att söka efter henne.

Den värld som syskonen ger sig ut i är mardrömslik och har likheter med en apokalyptisk tillvaro där människor är rädda för varandra och håller sig på avstånd. Människor lever ensamma i naturen och av naturen. I en del bilder är natur och människa hopsmälta. Ofta beskrivs hårt arbete och närmast absurda förhållanden för arbetarna. Rika män skor sig på fattiga vars enda möjlighet att överleva är att bli utnyttjade för levebröd. En annan aspekt av ondskan är tre ryttare som likt straffande änglar rider runt och dödar människor i de två syskonens fotspår. I mardrömmen finns inga moraliska värderingar, sådant ägnade sig författaren inte ens åt i början av sitt författarskap, utan alla skeenden passerar i ett slags naturgivet flöde.

Child of God (1973) översattes av Kerstin Gustafsson till Guds barn (2015) för Albert Bonniers Förlag ett par år efter att romanen hade filmatiserats, vilket jag antar öppnade marknaden för boken. I allt väsentligt är det en fruktansvärd berättelse, lika mycket mardröm som Mörkret utanför och med liknande teman men här får vi som läsare följa ondskan som väsen genom huvudkaraktären. Lester Ballard, som baseras på en verklig människa, lever i vildmarken och ses som en särling bland andra särlingar, men han har tydliga psykopatiska tendenser. Han anklagas falskt för våldtäkt, häktas men släpps. Det förändrar något i honom och långsamt närmar han sig en punkt där han börjar döda och våldta kvinnor. Liken tar han med sig, sparar och klär upp för att förföra och ha sex med.

Där Mörkret utanför är ett hallucinatoriskt verk är berättandet i Guds barn effektivt och kortfattat. Flera röster berättar sedan morden klarats upp om Lester Ballard medan vi parallellt får följa hur hans perversioner utvecklas. De främmande rösterna behövs för att historien inte ska bli fasansfull och känslolös, många av dem är naiva och ser inte mörkret inom karaktären utan förklarar hans våldshandlingar genom den trasiga barndomen, vilket ger en hålig klang. Finns ondska eller bara onda handlingar? frågar sig förläggaren i baksidestexten.

Lyckas då de två översättarna överföra Cormac McCarthys enastående prosa? Nej, så klart inte. En ton saknas, det som är författarens kärna, något svårpåtagligt som inte låter sig översättas men som dröjer kvar i språket som en air. Både Kerstin Gustafsson och Theodore Sorel gör ett hederligt arbete, men i ett omöjligt uppdrag.

Böckerna pekar fram mot två hörnstenar i Cormac McCarthys författarskap: Blood Meridian (1985) och No Country for Old Men (2005). Den förstnämnda bygger på en dagbok och sägner om män som tjänade pengar per skalp de tog från apacher. Här finns en hallucinatorisk styrka i språket, naturen styr människans handlingar och skeendena är underbyggda i verkligheten, framför allt genom Samuel Chamberlains efterlämnade ”bekännelser”. Det polyfona berättande finner sin topp i den senare boken, briljant filmad av bröderna Cohen. Men de är också prov på det, kanske mest akademiskt intressanta, analogiska skrivande som kännetecknar McCarthy. Här finns parabler till Kristens resa, Odysseus (både Joyce och Homeros), Paradise Lost, Moby Dick och en handfull andra litteraturhistoriska kanonverk, men framför allt vilar klangerna på Bibeln, både språkligt och innehållsligt.

Mörkret utanför och Guds barn är en ingång till de allra mörkaste passagerna i Cormac McCarthys värld och två relativt svårlästa verk som kräver en medskapare vilken liksom författaren avstår från att fälla moraliska omdömen ens i de allra vidrigaste styckena. Men om mörkret lockar, finns här två säkra läsupplevelser.