Under ett par år har vi skrivit poesi tillsammans, Stefan Albrektsson och jag. Först i en 90 dagar lång poesiutmaning där vi lade ut en dikt om dagen, därefter i en 365 dagar lång poesiutmaning och numera i en utmaning där vi skriver en dikt i veckan. Givetvis har vi varit fler i utmaningarna men i den här typen av texter, som kan misstas för recensioner, är det viktigt att berätta. Dikterna i Att fågla att fly att förbli skrevs innan utmaningarna i poesi, men redigerades fram under den här tiden och gavs ut på Fri Press 2022.

Redan i titeln ger vid handen vad läsaren har att vänta sig: poesin handlar om fåglar, om att fly in i minnet eller tanken och om att förbli, det vill säga fortsätta existera. Det sista är inte minst viktigt, här finns i iakttagelserna en genuint existentiell grund. Boken undersöker vad det är att vara människa, vad det är att vara som oss alla. Titelns uppställning på omslaget indikerar också att vi har att göra med en poet som inte bara lutar sig mot det traditionella utan arbetar med poesins grafiska möjligheter samt inte minst med de ljudmässiga nivåerna av orden.

Stefan Albrektssons kompetens blir snabbt tydlig. Här finns ett par sapfiska strofer och ofta sjunger raderna, klingar av versmått och genuint musikalisk dikt. Men främst är det en poesi som bärs av bilderna. Inte sällan är de överraskande och starka. ”Glasburkshumla” är ett bra exempel, där bilden ”Jag är en morgon av humlor i glasburk” vänds och tolkas av andra tills jaget tröttnar och konstaterar: ”Nej. Jag är en morgon av humlor i en glasburk./Bara så. Bara så”. Ett annat exempel på den bildrika poesin är ”Hur du gör din egen uggla”:

Skaffa en uggla.
Vilken som helst.
Låt någon skrapa bort allt
som inte är uggla.
Medan någon skrapar går du
ut på balkongen och skriker.
Efter en stund återvänder du
och ser belåtet att ingenting
är borta. Bara uggla kvar.
Det är så man gör!
Först senare kommer hundarna.

I samlingen är dikten ett undantag på flera sätt, men ett gott sådant. Här går poetens humor igenom, en rå och cynisk humor som också återfinns när han sätter livet mot tinningen och trycker av. Dikten knyter an till en sydamerikansk känsla för det absurda som eskaleras i den sista raden. Tonen skiljer sig från de andra dikterna i boken genom att vara uppmanande, Stefan Albrektsson uppmanar annars sällan sin läsare till något, men här utgör uppmaningen en effekt, den säger något om våra existentiella villkor som människor i en allt för ofta absurd värld.

Den centrala gestalten i samlingen är givetvis fågeln. Framför allt i slutet blir fåglarna färre, men inledningsvis är de väsen som på olika sätt stadgar dikten, antingen som vägledare eller som upprätthållare av rytmik och ljud, ”Skata. Skata. Skata”. Över lag är den ljudande nivån i dikten fascinerande, inte sällan påminner den om naturens egna och flera dikter närmar sig en onomatopoetisk dimension.

Sammantaget är Stefan Albrektssons Att fågla att fly att förbli en utmärkt prestation skriven med en genomgripande kunskap om poesins väsen och vara. Med till synes enkla manövrar genomförs gång på gång de allra svåraste ordkonsterna:

Mitt hjärta av svala
klipper kväll och snappar knott
över den viktlösa ängen.