Idag säger Liberalernas ledare Johan Pehrson i sin partiledarintervju i SvD att SD kan lita på stöd från Liberalernas medlemmar.
Jag kan inte tänka mig att särskilt många av L-väljarna trodde att det stora skol- och frihetspartiet skulle blir ett stödparti åt SD. Eller, för den delen, att man skulle få en Åsa-Nisse-figur som partiledare. Redan från början framgick Johan Pehrsons likheter med en uppklädd seriefigur – han gick omkring och käkade korv och killsnackade och rävflinade. Såg till att ordna det för de sina utan att tänka på världen utanför den lilla flocken. Därför personifierar han det populistiska.
Ulf Kristersson och Ebba Busch vet vi ju vilka det är. Att M och KD skulle liera sig med SD var oväntat för mig, att L skulle be om att få göra det bortom min tankevärld. När sedan både M och KD började utföra SD:s politik genom att i slutspurten till valet komma med vettlösa populistiska och ogenomtänkta utspel behöver Jimmie Åkesson bara avnjuta vad som sker och håva in rösterna.
Igår när jag åkte genom stan och såg alla valaffischer beundrade jag Jimmie Åkesson. Han och SD har åtminstone varit konsekventa, inget har förändrats för dem, möjligen har språket slipats. Men deras essens är densamma. Det är samhället och diskussionerna om politik runt omkring SD som förändrats, som arrangerats för att deras frågor ska vara centrala – precis som Knausgård skriver om Hitler i den sjunde delen av Min kamp. Hitler förändrades inte, det var samhället runt omkring honom som närmade sig hans ideologi.
M och KD har före L legitimerat SD som ett ordinärt parti genom sin tanklösa jakt på väljare, genom att fladdra mellan det blå och det bruna och göra löjeväckande mediala utspel. Det får dem att framstå som vindflöjlar vars stång är SD och Jimmie Åkesson. Det är ju där de har velat vara, det är ju SD:s grundprinciper som anammats. Därför är det inte konstigt att L hemlovar sig åt SD ett par dagar efter att partiet gått om Moderaterna i väljarundersökningarna. Ändå skriver tidningarna om Kristerssons alternativ. Nej, det är Åkessons alternativ hädanefter.
Det är lätt att ondgöra sig över det brunblå blocket men inte heller det röda är särskilt konsekvent. Magdalena Andersson har drivit Socialdemokraterna åt höger till följd av samarbetet med Centerpartiet. Miljöpartiet borde rimligen ha alla fördelar i den nästan apokalyptiska miljödebatt som pågår, men spelade bort allt förtroende genom att fullkomligt underordna sig S under förra valet. Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar är någorlunda konsekvent i sin ideologi liksom Centern och Annie Lööf. Båda partierna vågar ställa krav på S utifrån sina ideologiska motsatser, det tycker jag om. Generellt är de populistiska utspelen lite mindre frekventa utanför det brunblå blocket, men partierna där är så disparata, så olika och somliga närmar sig enfrågepartier.
Vem är då jag? Egentligen är jag politisk pragmatiker. Det som är bra för människor är bra för samhället. Under mitt liv har jag röstat både åt höger och vänster, men det var när alla partier hade olika ideologier och åtminstone var någorlunda lojala mot dessa. Jag tror att människor blir fria och kan ta initiativ om de bor i en stark stat som tillåter att man gör misstag, som värnar sina medborgare. Ytterst är det ju statens uppdrag: att omhulda och utveckla människor, att göra dem trygga i förhållande till allt det ofrånkomligt mänskliga: ålderdom, olyckor, sjukdomar och orättvisor.
Jag ser väldigt lite av sådana strävanden hos partierna som skriker om att få makt just nu.
Peter Nyberg 
Kommentera