Residensvecka tre

Efteråt är allt mycket stilla, lokalerna är ostädade och arrangörerna sorterar kablar och lämnar tillbaka elektronik. Tranås har tömts på människor från olika delar av världen och där det förut var festival breder nu en tomhet ut sig. Som höst. Tillbaka till normaliteten efter det extatiska.

Platsens författare skriver klart sina texter. Båda är fina personliga arbeten; en framtidsdystopi och en berättade dikt som knyter an till det isländska i stilen. Dessutom en reaktion på Harriet Löwenhielms ”Beatrice-Aurore” i novellens form, mycket väl tänkt och liksom dikten nostalgisk om minnet av kärlek.

Jag bestämmer mig en morgon för att cykla ut till Romanäs, där det sanatorium som Harriet Löwenhjelm dog på fortfarande finns. Sedan flera år restaureras det, men det är fortfarande en imponerande plats, rofylld och spöklik när jag ser tillbaka i tiden och föreställer mig alla tbc-patienter som fanns där.

Men det är också en plats för rekreation. På baksidan finns fortfarande den balkong som de ikoniska bilderna av Harriet Löwenhjelm togs, men nu slitna och lite överväxta. Framför allt fastnar jag får det vackra mönstret och den fina gröna färgen på klinkersplattorna på balkongen.

Cyklar hem efter att hå gått ett varv runt byggnaderna och letat mig in i känslan för hur det skulle vara at leva här.

Under onsdagen sista veckan åkte vi upp till Norrköping. Industrilandskapet som gjorts om till ett vackert parklandskap i staden, den goda ölen och kaféerna. Vi gick på Elisabeth Ohlsons id.TRANS på Arbetarnas museum och var givetvis en sväng och tittade på den svenska modernismens utveckling på Norrköpings konstmuseum. Och vi träffade på Ullias, en av Platsens författare som var med i den första omgången, och som nu studerar i staden.

Jag skriver det sista på romanen, får ungefär tjugo sidor skrivna under hela vistelsen, och sorterar hela den poetiska massan som skrivits under poesiutmaningens 365 dagar. Det utkristalliseras tre avdelningar som kanske går att arbeta samman till en helhet.

Sista kvällen är det fest, konstnärerna från Ukraina kommer och tar farväl. Vi sitter till långt in på natten men går och lägger oss efter hand. På morgonen vaknar jag av att Stephen och Dominic är på väg till stationen. Vi kramas. Sedan är äventyret i residens slut. Och det riktiga arbetet med att förvalta alla kontakter tar vid.

Framför allt är det underligt och alldeles fantastiskt att komma tillbaka in i familjen. I början är jag nästan blyg, sedan lossnar känslan av att vara exakt där jag ska vara igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.