Skriver på en roman som utspelar sig i Tranås. Jag är ingen snabbskrivare, max ett par tre sidor om dagen – 500 ord är bra, 800 utmärkt, över 1 000 flow. Den djävulska insikten når mig efter 44 908 ord – jag borde ha skrivit texten i första person i stället. Tidigare har jag testat, argumenterat mot, främst för att läsaren inte får veta en del saker som en jag-person skulle veta och rimligtvis tänka på. Det går förstås att snickra ihop texten så att den fungerar ändå, men det kräver eftertanke. Men första person ger i andra berättarperspektiv (romanen består av fem olika) exakt den närhet, det insug i textvärlden, som just nu saknas.

Är insikten riktig? frågar sig det rationella, eller om det nu är det emotionella, i mig. Jo, insikten är trots allt just insikt: Jag skulle ha skrivit i första person.

Så jag börjar om.

Foto: Henry Bronett