Peter Nyberg

De traditionella sättet att arbeta som poet i västvärlden tycks vara att använda sig av grekisk eller biblisk mytologi alternativt rida på konstens eller filosofins historiska personligheters (läs mäns) axlar. Den svenska poeten Nicko Smith som driver sin mångskiftande poesigärning från Finland utgår från den ikoniska hårdrocksgruppen Iron Maiden för sina personliga kärleksförklaringar i Järnjungfrupoesi (2022).

I kampen mellan hårdrock och synth när jag växte upp som tonåring valde jag föga (eller kanske ytterst) heroiskt dansband. Det var vad som spelades i mitt hem och det musikslag som jag tyckte om. Senare gick jag vidare på den musikaliskt genanta väg jag tidigt äntrade genom att fastna för Modern Talking och alla Dieter Bohlens musikaliska sidoprojekt. Därför har jag inga som helst förkunskaper om Iron Maiden, förutom det klassiska skivkonvolutet till Killers där emblemmonstret Eddie står med en bloddrypande yxa och ett par händer försöker att hindra honom från att mörda. Och jag är så klart införstådd med deras djävulsdyrkarestetik. Och jag har så klart lyssnat på ”The number of the beast”. Och jag har ett minne av ett konvolut där Eddie står med ett pumpande hjärta framsträckt mot lyssnaren (som en clown tänker mitt äldre jag) och får hjälp genom det utomordentliga efterordet av Christer Boberg att definiera omslaget till Book of Souls. Men ärligt talat tycker jag som vuxen mest att attityden är grabbcharmig.

Musiken är bra. Medan jag läser boken lyssnar jag. Det är inte Death Metal utan klassisk hårdrock med distade gitarrer, driven rytmsektion och Bruce Dickinsons utmärkande sång. ”Här kommer jag / närmare lyriken”, skriver Nicko Smith (som enligt efterordet tagit eller fått sitt namn från trummisen och en av de tre gitarristerna). På ungefär samma grumliga grunder som jag i dansbandstexterna – här närmar vi något inom oss som har betydelse, något främmande verbaliseras för oss.

I Nicko Smiths dikter är det första minnet av Iron Maiden en klasskompis som spelar just Killers: ”Gitarrerna låter som yxor / som hugger ner träd / i en urgammal skog”. Metaforen är inte ensam. Både Dickinsons röst, gitarrerna i flera passager och själva musiken beundras genom utbyggda bilder. På samma sätt som Eddie sträcker fram sitt blodiga hjärta gör poeten också det genom att skriva allt från beundrarens perspektiv.

I de starkaste passagerna i boken finns en klyvnad mellan jaget och musiken. Den verkliga världen bryter ner, men blir uthärdlig genom musiken. Paradoxalt nog genom en musik som ska förmedla någon typ av ytlig djävulstro, vilket i min förnumstiga värld är något som bryter ner människor. I en dikt testar Nicko Smith själv att strukturera sitt poem genom att skriva hälften av raderna framlänges och hälften baklänges: ”Dina toner är arkaisk eld”. Katharsis infinner sig inte genom lustspelen utan genom tragedierna.

För övrigt är Iron Maidens tolkning av Coleridge ”The Rime of the Ancient Mariner” utmärkt och återfinns i en passage i Smiths bok. Referenserna till texterna, den ursprungliga poesin för poeten, är täta och runt dem byggs den värld som är människans genom musiken. De suktande får sin belöning: ”Vildmjölk från järnjungfrun / till de hungrande”.