Boken Tensegritet är Martin Hallbergs poesidebut; omslaget är illustrerad av Lina Löfstrand på ett smakfullt och lite mystiskt sätt. Framsidans träd är strukturerad som en enkel DNA-spiral. Bilden samspelar med begreppet tensegritet som utgör en strukturerande princip vilken innebär att ett system av från varandra isolerade komponenter verkar under kompression i ett nätverk av kontinuerlig spänning. På förlaget Miders hemsida nöjer man sig med att konstatera: ”Mellan spänning och integritet finns ett fält av möjligheter”. Efter att ha tagit del av texten tolkar jag de olika delarna som att familjen och relationer är de kraftfält som här ligger under kompression. Abstraktionsnivån är i det som ska leda in i texten synnerligen hög.

Upplägget är annars ganska traditionellt. Dikterna är försedda med titlar i stora bokstäver och indelade i fyra delar över 58 sidor. Ingen av dikterna är längre än en sida. Innehållet skiftar med cirkulerar runt en sökande förståelsen av tillvaron och relationerna i densamma. Jag upplever inte den strukturerande tensegritetsprincipen som särskilt närvarande i boken.

Texten är relativt experimentell och pendlar mellan abstrakta teorier och klyschor. Pendlingen mellan ytterpunkterna utgör diktens stilistiska motor. Ena stunden kan en abstrakt teori glida över i en mycket vacker iakttagelse och sedan brytas mot något patetiskt. Det är en dikt som rör sig, glider över i nya förhållningssätt och som därför blir utmanande att läsa. Poeten tycks söka efter förhållningssätt och sanningar men när de formulerats genast bryta ner dem och fortsätta sitt sökande.

”Semantiska noder möjliggör en ytspänning. Konkavt järnfat / bärandes citroner.” Så inleds dikten ”YTSPÄNNING”. Verbformen -andes finns inte i svenskan, vilket någon korrekturläsare på förlaget hade kunnat åtgärda. Abstraktionshöjden är stor samtidigt som de konkreta substantiven ger läsaren en visuell möjlighet, åtminstone i den andra raden. I Dikten ”SNURR” skriver poeten: ”Tennisbollens sömmar runt sin egen axel när den snurrar över nätet”. Även här ges läsaren en visuell bas att stå på samtidigt som mikroiakttagelsen är både skarp och talande, innebörden överlåts till den som läser. I dikten ”PLÖJD JORD” består dikten av streck som ska visualisera den plöjda jorden, antar jag.

Även om en del i texterna är abstrakt och svårtillgängligt finns också det konkretiserande och visuella elementen som gör att läsaren kan följa texten. När Martin Hallberg är bra är han mycket bra, som i ”EKVINOX” andra strof:

Vi dödar för att leva och ibland sår mot sår och de vi älskar
mest. Det är samma kontinuum. Ekvinox. Att överleva är en
politiskt extraordinär handling i sig.