Dag 216. Främmande stad

Den 1 juni började jag tillsammans med några andra poeter med Poesiutmaningen – skriv i 365 dagar. Varje dag skriver vi en dikt inspirerad av poesiläsning. Det handlar främst om att skapa en poetisk massa att senare göra något med, inte desto mindre tänker jag varje fredag bjuda på ett av veckans diktutkast.

Främmande stad

Skärningen mellan öst och väst går genom staden
ett sund där små båtar fraktar små människor
med kameror. Från Topkapis samlingar, där
Moses stav och tand samsas med guldskatter
och arabiska mosaiker, ser människor ut som prickar.
Båtarna driver i strömmen, som nålar står minareterna
spridda över staden. Allt är långt nere, under mig.
Alla ljud är främmande men jag hör en inre röst
tala på ett språk som kanske är mitt, men inte
innehåller ord utan bilder, om det som hänt
och fortfarande händer, det som driver längs
tidens vatten och om och om igen
slår upp över stränderna. Utanför finns allt.
Allt. Det som jag saknar referenser till och
kan orientera mig mellan. Jag går längs trottoaren
i försommarvärmen med mina vänner och vi
är alla främmande här. Små kunskapshärdar
som saknar vidhäftande referenspunkter men resonerar
som om vi visste. Befrielsen från att förväntas veta
gör mina steg lättare. Vi skymtar Hagia Sofia och
Den blå moskén på vägen till hotellet. Vi är främlingar
i detta som är främlingar i oss, men vi ser och
ska gång på gång skriva att vi såg. Vi såg.
Vi såg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.