Den 1 juni började jag tillsammans med några andra poeter med Poesiutmaningen – skriv i 365 dagar. Varje dag skriver vi en dikt inspirerad av poesiläsning. Det handlar främst om att skapa en poetisk massa att senare göra något med, inte desto mindre tänker jag varje fredag bjuda på ett av veckans diktutkast.

Immanens (Kreta)

Pappa och jag går uppför ett berg
eller en kulle – det är en evig fråga.
Olivlundarna på sluttningarna,
apelsinlundarna på sluttningarna.
Serpentinvägarna, hur vi rör oss
runt berget – eller kullen. Den heta
solen bränner i nacken och stegen
blir allt mer svidande. En man
på sin åsna lunkar neråt. Hans
ansikte är en serie rynkor och
när vi hälsar är han i en annan värld.
Det är en stor sensation för oss
när fördomarna börjar röra sig.
I massivet finns en by och i byn
ett café. Husen är vita med blå dörrar
in i andra världar. Vi tar en läsk och
tittar ner mot stranden där turisthotellen
ligger sida vid sida. Caféägaren är glad
men människorna ser på oss med
missmod. Pappa säger att världen
tillhör oss. Över Coca-Cola reklamen
på bordet rör sig sandkornen vibrerande
som om de gled över i en ny dimension.
Jag säger att jag inte tror på tillhörigheter.
Vi går ner åt ett annat håll i en matt tystnad,
en orm kravlar bort när den hör våra steg
och olivlundarnas bevattningssystem
gör luften kvav. Knäna värker av gående.
Solen mattas med varje steg men vi
kommer ner till asfalten tillsammans
med mörkret, jag ser ryttare med svarta bloss
som följer oss i stegen. Lamporna lyser upp
för människor som dricker och umgås.
Du måste tro, säger vi till varandra,
på att vi går här. På att vi är från detsamma.
Vi nickar och stannar där. På hotellrummet
känner jag hur låren har gnidits mot varandra
tills brännblåsor uppstod, tills blåsorna varade,
tills brännmärkena blev sår och tills såren djupnade.
Men först efteråt förstår jag att kroppens fördomar
om mig är det enda som gör mitt jag levande.