Ibland tänker jag att poeter gör sig till. Det blir lite ointressant med det som dockar in i nutidens trätoämnen: det som är pk, för att använda ett lömskt begrepp. I läsningen av samlade verk noterar jag ofta att något släpper i mitten/slutet av poetens fjärde decennium. Dikterna innan är ofta lite poserande, ofta lite som poesi ska vara. Jag tänker mig att poeten slutar fundera så mycket på vad som ska hända med dikten, vad som passar, istället förlikar hen sig och skriver. Ofta bättre poesi.

Kerro Holmberg föddes 1959 och har således passerat gränsen för ovanstående resonemang, hon debuterade 2002 och har hunnit med åtta diktböcker fram till Öronen i jorden. Dikterna i boken kan läsas som en 53 sidor lång svit eller som lika många separata dikter. Det sammanbindande för poesin är att tiden samlas till ett nu som sträcker sig både framåt och bakåt samtidigt som naturen är påfallande central.

Medan degen jäste lyste jag
ned i min mors grav
Molnen grånar på himlen och fyller upp
de tomma trädkronorna
med mildhet och fukt

Metaforiken i dikterna är som synes riktad mot en existentiell mitt men speglas mot slentrianvardagens konkretioner. Naturen kommer nära i de flesta dikter men det vore för enkelt att kategorisera Holmbergs bok som naturlyrik. Molnen tillåts både gråna och ge liv – precis som modern gjorde. Komplexiteten som upprättas både i de enskilda dikterna och i samlingen i stort är betänkligt mycket högre än i gängse naturlyriskt verk.

Ofta blir poesin klangrik som om den skrivits för läsning, vokaler och konsonanter spelar mot varandra i dikterna. Läsaren får dessutom i hög grad vara medskapare i texten, vilket på flera sätt kännetecknar poetens stil. Allt är finslipat och finstämt. Att läsa Öronen i jorden är att höra Kerro Holmberg viska fram sina dikter – skickligt och preciserat. Bildspråket är ofta fascinerande och de metaforiska speglingarna fördjupar förståelsen för vår tillvaro.