De namn våra döda minns av Sam Carlquist

Att närma sig allvaret är en balansakt. Minsta snedsteg och dikten faller, därför har ironin uppfunnits som en form av säkerhetslina, i slutet kan poeten blinka till. I feghet, tänker jag, för att hen inte vågar vara och stanna kvar i allvaret, i det äkta fram till bokens, eller ens diktens slut. Sam Carlquist vågar oförblommerat vara i det äkta allvaret genom nästan hela De namn våra döda minns.

Som titeln indikerar är den centrala rörelsen samvaron med de döda, ibland som föreställda gestalter men i de djupast mänskliga passagerna som hädangångna vilka dröjer sig kvar inom jaget. Det chosefria sättet att beröras av de döda grundlägger den starka läsupplevelsens. Samtidigt möter vi både genom tilltal och person en människa som är känslomässigt förankrad och inte väjer för utrop som ”älskade” och utrop till Gud. Kontrasten mellan de två förhållningssätten gör dikten existentiellt angelägen.

I ”Att hålla de döda vakna” skriver poeten:

Vi vet ju vad de döda vill –
i sina ljusa kappor och små hattar;
med händerna i sommarhandskar
vilande på barnens axlar

Beskrivningen av vad jag uppfattar som ett fotografi visar Sam Carlquists balansakt och förmåga att ge konkretioner i dikterna liv och betydelse. Beskrivningen hade utan den inledande meningen riskerat att bli lite löjeväckande men när vi talar om de döda i små hattar skapas en annan tyngd, en annan doft utgår från texten.

Boken är dock inte utan helt skavanker. När poeten använder det vedertagna greppet att skriva till olika författarskap glider dikten mot det poserande. De enskilda texterna hade med lätthet kunnat få andra namn och på det sättet bli Sam Carlquists egna. Vad ska han med Boye och Ekelöf till, de är i sammanhanget mest affischnamn. Rösten som speglar Osip Mandelstam är en annan, också den Sam Carlquists egen, men namnet är mindre belastat vilket tar sviten närmare ett känslomässigt centra i mig. Diktens Osip får i en strof ursäkta sin galenskap inför vad jag tolkar som hustrun Nadezjda:

Jag försökte ta mitt liv.
Det var inte användbart.
Förlåt att jag plågade dig då.
Förlåt mig vårt flackande: Förvisningen.
De tarvliga hyresrummens Exodus.

Bäst är Sam Carlquist i sin gestaltning av dödens och de dödas närhet i tillvaron. Ofta lyckas poeten skapa en enastående närhet mellan läsaren och jaget som får mig att vilja tillbringa mer tid i poetens språk, i poetens metafysiska värld. De namn våra döda minns är utan tvekan hans bästa bok hittills.

Den är så kort den här stunden

Tiden övergår i annans ägo.
Penslarna lämnas otvättade i sömn.

Den är så kort den här stunden;
man vänder sig om
och man är inte längre där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.