Zurab Rtveliashvili är död

Jag nås av budet med annalkande feber, just innan jag ska ta coronaprov. Zurab är död och han dog av Covid-19.

Det är natt I Tranås när jag hämtar honom från tåget i juli 2015. Han är bara namn och jag oroar mig för att inte känna igen honom. Men när en kraftfull man i ljus kostym och trekantigt hakskägg och spetsiga mustascher, som hämtad från en av Tjechovs noveller, stiger ner på perrongen vet jag. Här har vi Zurab Rtveliashvili. På väg genom ett hett sommarmörker till residenset där han ska bo berättar han att han ska sammanställa sina anteckningar till en ny diktbok. Han har inte kommit till ro tidigare, inte vetat var han ska börja. Han berättar att han är anarkist, han börjar där, markerar. Jag har ingen aning om vad jag är politiskt, mumlar jag. Då är du anarkist.

Det blir inget med det där sammanställandet. För mycket annat. Den walesiska poeten Anthony Jones, en filmare, dansare. Zurab finns med överallt. Det mest misslyckade och bästa residens vi haft, brukar Kultivera säga om Zurabs första vistelse i Tranås. Han får inget uträttat av det han är där för, men finns med överallt.

Jag och Anthony Jones samtalar i mörkret på balkongen utanför festvåningen när Zurab kommer ut, svettig efter att ha pratat, samlat människor runt sig. Han tänder en cigarill och sätter sig. Vi tystnar för att föra hon honom i samtalet och han talar plötsligt eldig om sin dröm att köpa en bit mark i Georgien och göra det till ett poeternas paradis, en anarkistisk stat i staten där allt är fritt och dit han ska ta oss en dag. Cigarillen är slut och han reser sig, säger något om att samla massorna och går tillbaka in på festen. ”That one is a force af nature”, konstaterar Anthony Jones.

Första gången Zurab framträder märker jag efter några minuter att jag pressar mig själv mot stolsryggen. Ryktet har föregått honom, men den kraft Zurab frammanar i sina mångbottnade, politiskt kritiska ljudpoem tillsammans med en åsktrumma i den lilla thairestaurangen får mig ur fattning och jag blir sittande, svettig, paralyserad och mycket lycklig.

Budet kommer att Zurab Rtveliashvili dog i sitt hem i Tbilisi, Georgien. Pankreatitcancer. Gång på gång kommer budet via sociala kanaler.

Rosenrevolutionen är över. Kampen slutar här. Farväl enorma röst, farväl varma människa, farväl pilgrim i poesin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.