Ibland kommer det sig att jag går tillbaka i mailkorgen och skäms över sådant jag inte svarat på. Ofta handlar det om företeelser som förtjänar min uppmärksamhet, men som kommer i fel tid. Poeten Nicko Smith skickade till exempel för ett drygt år sedan pdf:en till sin nya diktbok Rollatorgnissel under den järnblå solen.
Inledningsvis skriver Nicko Smith att han under sitt arbete på äldreboende (hur många poeter finns egentligen på äldreboenden, att arbeta där verkar vara de skrivandes lott?) träffat människor som ”sitter ensamma på sina rum med k[r]ämpor och försöker minnas livet som flugit förbi dem”. Diktboken är poetens försök att ge dem röst. Förhållandet mellan människorna på äldreboenden och samhället speglas både i pärmens järnblå raster och i dedikationen till: ”alla er som lade grunden till framtidens generationer. Ni är så mycket mer än förbrukade människoruiner i ett råkallt samhälle, där bara de produktiva och konsumerande människorna tycks ha ett värde.”
Det språk som Nicko Smith använder sig av för att utföra gestaltningen av de gamla är mycket poetiskt på ett sätt som ligger nära en poesiskrivande allmänhet. Över lag uttrycker sig Nicko Smith lekfullt, vilket visserligen kan belysa de sinnesstämningar som möter personalen på äldreboenden men som också kontrasterar viljan med boken, till exempel ordleken ”korridorernas korrosion” och den känslosamma formuleringen ”Mina ögon öppnas inåt / sanningen skriven i kärlek”. Generellt är är stilen sparsmakad med få ord på varje sida, ofta sammanskrivna som i ”plutokyla & djuphavsljud” eller ”livskorsningarna smaragdstörtar”. Det är en poetisk metod som kräver precision.
Som läsare får vi stiga in i människorna på äldreboendet. Den inre gestaltningens konst är svår, speciellt korsad med poetens fåordiga och konstnärligt utförda form, men en någorlunda njutbar balans arbetas fram. I sina bästa stunder når Nicko Smith en kärnpunkt i det mänskliga:
Analys vid morgongröten:
Vi dör ensamma
Tätt intill varandra
Fågelskrämman
skräms inte längre
Peter Nyberg 
Kommentera