Peter Nyberg

Vit hinna över gräset innan skogen tar vid.
Två människor sitter tätt tillsammans
på en bänk vid spåret, inneslutna i
intimitet märker de inte hundens gnyende
när den försöker undvika att skälla och
misslyckas. Det furiösa raseriet, utfallen
när misslyckandet är ett faktum. Ingen
säger något förutom hunden. Jag saknar
bävrarna vid Ängsfors, deras pennskulpturer
som totempålar vid det strömmande vattnet.
Om kvällarna ser jag klipp med djur som
kryper intill varandra eller äter på lustiga sätt,
jag läser romaner och poesi. I dagstidningarna
och nyhetsutsändningarna går världen under
och populistiska fascister är på väg att ta makten.
Hatet förkläs i uppmaningar att tänka själva,
faktaunderlagen förnedrande tillrättalagda.
Partiledaren säger att hans åsikt alltid varit densamma.
Påståendet är antagligen det mest sanna
av allt han säger. Vi hörsammade inte gnyendet,
nu raseriet.