”Du ser lite gladare ut nu, ett tag
var jag rädd att du hade gått in i väggen”
hälsar hon under festivalen. Jag
har knappt tänkt på henne men
ville fråga hur det går med poesin.

” Vad i mina handlingar har signalerat
väggen?” tänker jag och öppnar munnen.
Kanske att jag inte stöttat henne, ledsnat lite
på hennes dikter. Kanske att hon gått in i
ett annat sammanhang och vill markera något.

”…” säger och tänker jag. Hon verkar vilja
ha ett svar. Ett utlåtande i saken. Jag står där
med öppen mun, som ett tänkande barn. Hur
ta sig vidare, hur finna balans? ”Hur går det
med poesins?” frågar jag och rodnar.

Tolv minuter senare slutar hon att prata
och sneglar efter någon annan att hälsa på.