79. Bländning

Trösten att dyrka intet sedan ögonen bländats.
Din hand över min handrygg, den lätta beröringen
just innan mörkret. Vi såg för mycket,
läste för mycket, blev förstående. Det fanns
ingen annan utväg. Nu minns jag den overkliga
grönskan, blommorna, människans ansikten.
Men inget har förstärkts, varken dofter eller
förnimmelse. Omvärlden är densamma men
ett sinne borta. Jag ser fortfarande hur
mörkret närmar sig utan att kunna hejda det.
Som enskild människa måste jag uppsöka intet,
rulla ihop mig som ett mycket litet djur i sin håla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.