77. I Nineve

I slutänden ska den råa jorden
trycka mot mina revben. Allt det
som kan förödas skrämmer men
är någon annans att förvalta, vi förvaltar
någon annans skräck. Nineves ånger,
deras upprättelse. Jag står i solen med
en näve sand och sorlet stinger. Försöker
se men ögonen svider och ögonlocken
sjunker som en Medelhavsol.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.