Hon hade fått mörkare hår och
gick omkring i sin röda fleecejacka
och luktade rök. Ögonen rörde sig
mellan något osett och trädäckets
nya betsning. Det doftade av gräs
och trädgård på de rangliga klappstolarna.
Det var för sent och vinden rörde
oss med sina försiktiga fingrar. Vi
hade aldrig samtalat, bara utbytt
fraser om det vardagliga. Efter
en fjärdedel av livet kände jag henne
inte. Efter hennes liv kände jag
henne inte. Men vi var mycket nära,
känselspröten mellan våra kroppar
drog oss intill varandra. En värld
skapas i några hetsiga sekunder
sedan passerar ett liv. Doften av trädgård
och lukten av aska inifrån henne. Hur
skapas en människa. Registret av känslor
som upplöses i slutet, kroppen som
upplöses i slutet. Sedan ensamheten.
Men det doftar fortfarande trädgård
och klappstolen ginglar som förut. När
jag blundar känner jag fortfarande
din hand mjukt lagd över min.