Ibland när jag gick längs grusvägarna
kände jag hur sulorna upplöstes. Min
mänsklighet slog rot och pratade med
underjorden som i ett långsamt sus.
Hundarna kör ner sina nosar i snödrivorna
och står helt stilla eller vänder sig mot
fönstret och ser upp mot skogen. Det
underjordiska rör sig i skuggorna
eller i skymningen för att synas. Ensam
i ett mörkt hus bland träden ser jag
sådant som försvinner i städerna. Det
som står vid tomtgränsen i tankar eller
skymtas mellan stammarna. En plötslig
rörelse i de gröna stjälkarna där
ingen vind går. Jag dricker kaffe
och ingivelsen om närvaro kommer.
Allt det som har många namn
lägger sin hand över min underarm
och klappar den som ett barns huvud.