Berget växer av avlagda minnen. Det skuggar
alla skeenden från utsiktsplatsen. En klar dag
kommer turister upp hit för att se ut
över jordbrukslandskapet, utan intresse
för de krumma bönderna och gistna ladugårdstaken,
men fälten av vallmo i solnedgången och
den klara himmelsspegeln avbildas med mobilkameror.
En gång fanns kantareller gömda under granarna
men skuggorna gör dem omöjliga att hitta längre.
Numera går människor i skogarna på bergssluttningarna
för att vara i något ursprungligt en kort stund.
De går hem och äter smörgås och dricker kaffe
medan de diskuterar känslan där nere.
Somliga tar med mossa hem, en hand av något som
inte kan återbördas och inte växer igen. Kvar finns
bara en vanmäktig tomhet. Ibland börjar den växa
och skapar egna skuggor, eget liv som sprids
och sliter på bergets sidor tills det faller. Ofta
uppmärksammas det inte förrän långt senare.
Peter Nyberg 
Kommentera