När jag kom tillbaka till ön
var jag tvungen att ta itu med
sysslorna. Miljoner små moment
skulle ställas samman, intill
varandra för att säkerställa
en logisk struktur. Utanför
låg snön tyst och vit med
skaren tätt svept över sig. Ingen
kom längs stigen, trots att
jag tittade gång på gång. Pusslet
blev synligt, ramen och
blomstergirlangerna i målningen.
Det logiska mönstret där bit
passades till bit. Bara en nästan
osynligt springa mellan bitarna.
En saknades. Kanske finns någon
i en annan kartong, tänkte jag
när jag såg den första gestalten
närma sig huset.