Jag sitter numera i ett radonhål, en betongbunker
med sällsam utstrålning. Gula väggar
med betänkliga sprickor under skruvhålen.
Boksamlingen och linneförrådet. De
bortglömda trasorna sida vid sida. Jag föredrar
en tisdag framför oändligheten, sprickorna
mellan praktik och teori. Bittert att vara djuret
som kan avvaras. Formuleringsstölderna
och jag vaknar om nätterna och ser en skog
utanför fönstret, grantoppar och en vit måne.
Någon ler på botten av tjärnen jag lämnade nyss.
Tänderna är gulnade och i ögonhålorna har
det avslitna köttet vuxit till tentakler. Gäddor
och abborre cirkulerar i det brunskimrande vattnet.
Att gå den yttre vägen. Att gå den inre vägen.
Att gå. Alls.