Peter Nyberg

Som ett djur sänker hon huvudet
och gnider det mot ditt bröst,
lägger kinden mot kroppen och
kryper intill. En mycket liten
apa som ser på sin skärm och ler,
härmar bokstäver och en värld
att komma nära.

Jag sitter på kökssoffan och flyttar mig
så nära det går. Känner doften från
armhålorna och människokroppen.
Den blå träningsoverallen, kraften,
tills jag blir för nära. Hur du flyttar dig
och sedan sätter mig på en stol,
på avstånd. Säger till så att kroppen
viker sig i spasmer.

Hon sätter sig så att jag inte kan
röra armarna. För tusende gången.
De andra niohundranittionio har jag
kramat om, men nu kvävs jag av
tappade saftglas, nedkissande lakan
och det totala uppmärksamhetskravet.
Så jag går, trots hennes tjut. I köket
tänker jag på pappa, häller upp saft
och förstår att något måste sluta här.