Innan trädgården planterades hördes bruset,
men bara svagt på avstånd. Gamla män
vid ölglas eller i bastun förstod världen.
Deras inblickar i tillvaron berättade
vad som var rätt och vad som var fel
medan lavarna mörknade under dem.
Det var ett slutet rum. Världen har sedan dess blivit
spelplats för det brusande, rösterna. Tillvarons innersta
har skakat och fallit isär. Det främmande har trätt in
i dess ställe, det ovälkomna. Alla får skrika, alla skriker
mer än någonsin. Men den enda som hörs är
ett öronbedövande brus.
Peter Nyberg 
Kommentera