57. Eldspredikan

Ett väsen fladdrande som en fjäril
sätter sig på de torkade granbitarna
och flammar upp i en het krevad.
Järnet hettar efter några minuter och
knastret av förångad kåda skapar
en hemkomst till skogen. Doften
från röken som sipprar ut mellan
näten av järn. Lopporna som hoppar
ut på stengolvet och slocknar. Vi är
i människans djup, i dess ursprung
när vi sträcker fram händerna och
känner väggen av hetta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.