Peter Nyberg

Stammarna väntar utanför tomtgränsen,
deras grenar är täckta av snö. Ansiktet
blommar i friskheten. Livets noter
ligger nermalda i en musmage. Till sist
försvinner allt. Hur kroppen rör sig
genom snön, det tunna tyget över benen,
den blossande huden, något vaknar
som i april.

I djupen finns en stillhet där ekorrar
skakar snön från grenarna i vilda hopp
mellan stammarna. Ljuden dämpas.
Inte ens hundarna skäller, men vi
tar varandra händer och står stilla
tätt tillsammans. Väntar. Till och med
kylan hejdar sig vid våra kroppar.

En värld cirkulerar, allt som rör sig
och lever i träden. Några sekunder
är allt stilla, vi iakttar och iakttas. Varelser
bland andra i det förunderliga kaosets stiltje.
Man kan dödas och inget har hänt.
När vi rör oss börjar hundarna skälla,
och kölden bränner våra kroppar.