De fallande flingorna begraver alltet
i köld, pausar alla processer och ställer
väckarklockan. Jag plockar i kartonger
där något svunnet lurar, någon jag var
eller något jag sparat. En fingervisning
mot det tredje.
Allt dämpas, till och med hundskallen.
En sömn pressar mot kropparna, långsamma
rörelser endast när rörelser är nödvändiga.
Jag längtar efter att sitta på tåg
ensam bland främlingar i en värld
som inte sträcker sig längre än mitt huvud.
Peter Nyberg 
Kommentera