50. Cell

En svart katt följer mig ner i underjorden.
Blommor växer ut på cellfönstrens ytor.
Hon kissar i hörnet och vill bli kelad,
markerar sin äganderätt till rummet
till mig. Gräset är en vit spikmatta.
Bara under asparna syns marken fortfarande.
Allt kan förändras, drivas in i sig själv.
Klorna som gång på gång trycks
genom skjorttyget, de höga jamandena.
Världen förlorar sin innebörd, omvandlas
till form utan innehåll, kärl som något kan
ta plats i. Om det tillåts. När det tillåts.
Den mjuka pälsen som trycks mot hakan.
Kattstjärten som riktas mot huvudet. Här
är jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.