49. Hovring

Snöhinnan täcker isen upp mot bron.
En drönare surrar att vi har lyckats nu.
Den närmar sig isens yta, låter hovringsblåsten
bryta ytan och ge skärvorna vågor. I
spegeln finns en blå himmel men de
svartklädda pratar som om inget fanns.
Kölden driver igenom handskarna,
kinderna rodnar. Det fanns en sommar
när de var andra, varandras motpoler
och varandras tröst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.