På Höganloft låg Tranås långt nedanför oss.
Vi tittade på miniatyrhusen och en sammanställning
över Sommens fiskar. Det regnar på snön nu,
droppflagorna plaskar i sörjan på trallen. Luften
är fylld av något främmande, en syrerik friskhet
men inga fåglar. Du är en löjlig karl, sa du när jag inte
vågade gå fram till micken. Så jag gjorde det ändå.
Tillsammans med en poet från Bangladesh reste vi
till Mjölby. Läste i ett tomt bibliotek. En mamma
med barnböcker i famnen såg konstigt på oss.
Vi var en främmande art. Jag är en främmande art.

Från förskolan hörs ett dovt sus. De djupgröna gardinerna
sväller av vindstötarna. Dörren knackar. Tiden
kan vara både då och nu, det ännu oupplevda
har inte matats in i skeendenas bok. Linan på
flaggstången smäller oupphörligen. Även du
fann en ny form genom att i timtal iaktta dansen
på tjänstemannagolvet mellan statyerna. Vinden
driver igenom oss och vi sätter oss i bilen och
det är den första dagen den sista gången vi ses.