På kajen står de älskade kvar i paltor,
med snoret rinnande. Trots stinget genom kroppen
lyfter de händerna och spelar med i extasen.
Längs stränderna vinkar barnen mot dem,
de som reser bort för att dö. Räcket är kallt
och ska bli blött av salt vatten och verklighet.
Skeppet skakar och tjuter till, hur de jublar,
varelserna långt borta, de som lämnas.
Under fötterna vibrerar långsamheten.
Man kan gå varv på varv och se samma ansikten
tills inga ansikten mer finns att se.

Ingen jublar eller vinkar av men porträtteringen
kostar och drinkarna kostar och människor i
björndräkter underhåller barnen, tack och lov.
Taxfree. Sprit, godis och tobak. En särskild
valuta efteråt, i samtalen över matlådan. Liksom
rätterna i buffén, de dignande borden som bjuds
i sittning på sittning. Det är en värld avskild från
hemvärlden. Dansbanden spelar upp, de dansande
de drickande och könen som gnuggas några minuter.
Vibrationerna och de långsamma rullningarna.
På havet är det svårt att skilja tid från tid
men skeppet bordar betongkajen och måsarna
skränar alltjämt efter föda och hopp.