35. Berättelse om blixtar

Utanför den judiska kyrkogården i Prag
väntade människor i en lång rad på att få se
de ålderdomliga stenarna. Krimskramsförsäljarna
lockade. Jag satt på trottoaren i skuggan.
Utanför, både gemenskapen och tragedin,
fingrade jag på stenar och väntade
på att få uppslukas av turistvimlet igen.

Vid lunchtid satte vi oss vid ett långbord
i solen vid Topkapipalatset. Bosporen. Trötta
efter att ha vandrat genom den östliga och
västliga kulturstaden. Reliker, hamam och basarer.
Som på en given signal började telefonerna ringa
och vi drogs ut från historien in i nuet.

Fabrikerna i Srebrenica är övergivna. Övergivna
är bostäderna, ingen här kunde kalla sig människa efteråt.
Vi åkte till grannstaden och lunchade. I den enorma
fabrikslokalen intill gravplatsen hade någon satt upp
A3-plakat. Vi gick långsamt mellan dem. Såg de dödade,
deras antal. Vreden som utlöste massmordet i skogen.
Vi gick långsamt mellan gravstenarna. Såg och hade sedan sett.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.