31. Snötäcke

Det snöar stilla, stora runda flagor
dalar gungande och lägger sig som filtar
över råttliken. Den renande kylan
när jag går ut för att hämta böckerna.
Någonstans finns ändå försoning.
Det vita täcket ligger kvar, en mjukt
döljande hinna präglad av fotspår
och tassar, samsara för lekmän
eller ett hemligt språk att tyda.

Länge satt jag och försökte förstå
min egen hjärna, hur den vindlar
som ett utomstående väsen. Barnens
oförställda glädje när de far nerför
pulkabackarna. Snöflagorna som
lägger sig som filtar över råttliken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.