När jag vaknar vibrerar irritationen i dermis.
Gudspusslet måste byggas bakifrån
och är omöjligt utan materia. Rummet
isande klart. Jag berör frostkristallerna på
fönsterblecket tills de bryts. Spets efter spets
krossas av huden tills snösanden förs bort
av osynliga hjälpare.

”Jag rörde vid världen som vid en snidad ram”
skriver Szymborska. Jag försöker utan att
spräcka eller repa. Iskristallerna sitter kvar
i fingertopparna och rispar allt runt mig. Ting
och människor. Pusslet måste byggas bakifrån
men utan helhetsbilden.