Under promenaden tänker jag på teodicéproblemet.
På det omöjliga i att Gud är en, god och allsmäktig.
Och på lösningen. Frihet. Vilket är en naiv lösning,
varför skulle en god, allsmäktig varelse skapa människor
som kan välja det dåliga för alla och en natur som
ibland skakar sönder myrstackarna.
Vi ställer upp logiskt stringenta satser, radar dem
och går vilse i logikens värld, eftersom den inte svarar
mot den subjektiva verkligheten. Vårt behov av
bestämningar, preciseringar av språkstrukturer som
i slutänden bara är konstruktionen utifrån ett lager utanpå
verkligheten, inte verkligheten själv. Ett sätt
att förhålla sig.
Om preciseringarna en Gud, god, allsmäktig alls är korrekta
måste hen verka efter andra moraliska lagar än vi
och försöket att förstå Hen framstå som omöjligt. Vi
kan inte bestämma Gud. Gud preciserar sin skapelse.
Jag ger hunden en godisbit.
Genom den handlingen
uppnår jag mer konkret gott
än genom alla hjärntirader
om Guds potentiella godhet.
Peter Nyberg 
Kommentera