Jag förbereder ett liv som ensam.
Så mycket intresserar mig men
inte människor. Summan blir aldrig
delarna. Sexan var i själva verket en nia
och det är mer irriterande än
intressant. I huset finns en dörr
som leder in i mörkret. Ibland öppnar jag
en springa och hör rösterna långt borta.
Ibland står jag utanför och lyssnar
men hör ingenting. I samma stund
jag förstod vad dörren egentligen ledde till
började invänjningen. Jag står i
den yrande snön på en gräsmatta
i min ungdom. Och nu. Känner
hur stråna under fötterna viks och brister.
Men fortsätter som om inget hänt
tills inget har hänt. Förberedelsen
är ett aktivt mönster, något som kunde ha
varit ogjort.
Peter Nyberg 
Kommentera