Avtrycket från min kaffekopp har bildat
en dödsstjärna på kollegieblocket.
Jag går ut med hundarna om kvällarna.
De ser sådant jag inte ser, vägrar gå vidare
skäller mot skogen där inget syns i svärtan.
Handen är kall under täcket och jag vaknar
skakande av köld, mitt i natten av att dörren
öppnas. Stinn och illamående av fet mat. Men
jag ser inget. En lång stund ligger jag vaken och
iakttar mönstren i taket. Det är humor, säger han.
Och vispar schabloner och vitsar till en
brun smet. Jag har en kompis från Niggeria,
vi jobbar tillsammans, inte fan är jag rasist.
Någonstans finns en position som saknar
fästande punkter. En plats varifrån jag förstår,
inte bara accepterar och har tålamod. Utanför
fönstret sitter en svart katt i skymningsljuset,
hon ser mot mig med gula ögon. Jag öppnar
och de blå timmarna strömmar in.
Peter Nyberg 
Kommentera