17. Röst

I

Vi måste vara de människorna
som använder sina överexponerade fotografier
till konstverk eller kartor över något skulle kunna vara.

Vi måste vara de människorna
som närmar sig det sköra i det sköra och inte
viker med blicken när tårarna kommer till julkalendern.

Vi måste vara de människorna
som drömmer och minns och berättar om
sådant som ingen annan egentligen kan förstå.

Vi måste vara de människorna
som går det inre och nedre vägen utan att väja för
Lamashtus och Pazuzus bidande skepnader.

Vi måste vara de människorna
som bygger väggar och tak och hus och människor för att
befolka sin värld med sådant som är nära.

II

Ett inre brus följde mig från Petra,
i kameran en serie fotografier på röda stenar.
Jag gick upp till profeten Arons grav
medan regnmolnen samlade sig. De andra
i resesällskapet gick hem till hotellet
genom passet. Åskan kom när jag
nådde graven. Du blir kvar här, sa någon.
Och visade mig vägen nerför det utmattande
berget, genom vattnet. När vi nådde sanden
rann strömmar nerför passgången. Jag vadade
mellan de röda klipporna. I hotellets vestibul
satt ingen, på hotellrummet låg min färdkamrat
och sov under täcken. Ett brus och i bruset
en svag röst som vid sällsynta tillfällen klarnar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.