I

Virvelvinden glider undan mannen.
Han befinner sig på en åker,
rusar frenetiskt in mot stiltjen,
spränger in i den virvlande jorden.

Men virvelvinden glider undan,
gång på gång. Tills han tröttnar.
Ställer sig med händerna mot knäna.
Flåsar av ansträngning, långt borta.
Medan virvelvinden virvlar bort.

Det skakar till på duken och mannen
går långsamt in i kärnan, står där
omsluten av virvlande jord. Tills
stiltjen övergår i kaos.

II

Vi flyttar ett berg. Någonstans
finns ett berg att förflytta. Vi
bär upp sanden längs sluttningarna
med små skyfflar. Ensamma

men i mängd. Studenter, vi som
inte känner varandra skapar
en värld. Ett berg ska flyttas.
Dess högsta punkt. Vridningen.

Vi bär skyffel på skyffel uppför
de branta, glidande sidorna
tills den högsta punkten förflyttats
av oss. Av 500 människor.
Tillsammans.

III

Vi
kör upp.
Backen är
lång och motorn
är svag. Vi kör tills
däcken börjar slira i
sanden. Vi kör. Tills
bilen börjar slira i sanden.
Även då, kör vi, tills vi är
tillbaka där vi började. Vi kör.
Vi kör, förbi billiken och husen,
vi kör tills bilen börjar slira i sanden,
vi kör, trycker ner gasen och passerar
ytterligare en bil, halvvägs, börjar hjulen
slira allt snabbare och farten minska och vi
glider långsamt bakåt igen trots att vi gasar allt
mer vildsint. Vi kör. Tills vi står vid utgångspunkten
och också då kör vi. En gång till. Ytterligare en gång. Men
backen är backen och bilen är visserligen röd men bara en bil.

Vi är tillbaka
där vi började.