I ett debattinlägg i Dagens Nyheter den 14 december skriver Anders Rydell om trätan rörande var ett svenskt Förintelsemuseum ska placeras. Mycket klokt poängterar han att det visserligen har betydelse men att frågan hur det ska försvaras från politisk påverkan är viktigare. Han anför väl valda och tydliga exempel: Förintelsemuseet i Jerusalem där en extremnationalist nu blir chef. Politiska krafter bryter in i Polen och avsätter chefen för Museet för de polska judarnas historia, Dariusz Stola, för att han påminde om att Förintelsen inte är en parantes i historien utan aktuell i samtidens Polen. Ett närmare exempel Rydell tar upp är Norrköpings stadsmuseum där utställningen ”Medlöperi och motstånd. Nazism i Norrköping förr och nu” polisanmäldes för förtal av SD. Anmälan lades ner, men under hösten har samma parti drivit att museet ska spara 5,9 miljoner. (Läs gärna hela Anders Rydells debattinlägg här: Minnet av Förintelsen måste skyddas)
Över lag politiseras kulturen i Sverige, inte i meningen att kulturskaparna uttrycker politiska åsikter, utan genom att politiker aktivt inverkar på kulturens innehåll. Armslängds avstånd var en devis som diskuterades under flera föredrag och samtal under ”Folk och kultur” i Eskilstuna 2020. Att det behövdes en diskussion är samtidigt ett tecken på att devisen har blivit problematisk. I allmänhet innebär regeln att politiker inte ska närma sig konstnärligt skapande utan hålla sig på just armslängds avstånd. I praktiken innebär devisen att politiker exempelvis ska bestämma ramarna för ett bidragssystem, men att experter ska bedöma innehållet i bidragsansökningarna.
När jag läste modern historia vid Kalmar högskola i början av 2000-talet berättade min lärare anekdotiskt om att skriva avhandling på 70-talet. Där fanns en ruta där det frågades om uppsatsen hade ett klassperspektiv. Lite generat fyllde alla i den där rutan för det var så doktoranderna kom åt pengarna till sin forskning. Jag minns hur vi skrattade, det var befängt, idiotiskt. I början på 2000-talet.
Numera arbetar jag kontinuerligt med ansökningar i vardagen som litteraturutvecklare. Tanken är att jag ska hjälpa de litterära aktörerna i Jönköpings län med att söka nationella, regionala och kommunala bidrag. Jag tänker ofta på min lärare i modern historia och den där anekdoten om den fåniga klass-rutan. Ansökningsformulären jag arbetar med är nämligen nedlusade av politik. På såväl nationell, regional och kommunal nivå efterfrågas hur projekt arbetar med barn och unga, hur de förhåller sig till HBTQ, genus, funktionshinder, integration et cetera. Man undrar hur projekt knyter an till de lokala utvecklingsplanerna, hur projekt ska stärka det geografiska området. De politiska projekten är helt centrala, för att inte säga överskuggande all konstnärlig intention, när det fria kulturlivet ska försöka komma åt pengar till sina verksamheter.
Varför är det problematiskt? De politiska värderingarna är ju långsiktiga och goda. Självklart ska vi värna funktionshindrades rätt till kultur, självklart är det viktigt att vara genusmedveten. Problemets kärna är att de konstnärliga delarna av projekten blivit helt sekundära. Det viktiga är istället de politiska syftena med kulturprojekten, hur de uppfyller olika politiska mål. Många resonerar att så länge politiken är välvilligt inställd till kulturen och vad som kan åstadkommas genom kultur är det inget problem. På sätt och vis är det riktigt. Men var fjärde år förändras spelplanen. Hur ska vi förhålla oss när frågan ”Hur arbetar projektet med HBTQ” ersätts med ”På vilket sätt är projektet sverigevänligt”? Eller när ”genus-rutorna” byts ut mot frågan ”Hur undviks sverigefientliga element i projektet?”.
Hur ska vi kunna försvara att det ena politiska ingreppet är rimligt medan det andra inte är det? Det kan vi inte. I samma stund som de politiserande frågorna skiftar färg mot brunt i formulären där det fria kulturlivet söker pengar till kultur slutar detsamma vara fritt och vi instiger i de samhällsklimat Anders Rydell utgår från i sitt debattinlägg om Förintelsen.
För övrigt hoppas jag att ni inte har missat Poesiutmaningen som ni gärna får vara med i. Här på bloggen publicerar jag en rådikt om dagen under 90 dagar. Förhoppningsvis.
Peter Nyberg 