Den dansande björnen förföljer mig.
Jag går ner bland vassen, ser en gädda
som inväntar småfisken i kanten. Solen
blänker till och jag förnimmer, bakom mig,
den dansande som ett cirrusmoln långt
över huvudet. Någon säger något och
jag svarar något och inget har betydelse
men formen bekräftar gemenskapen, en
björn som rör sig till musik så låg att
ingen hör den. Men rätt ord passerar
över huvudet. Som i rytmiskt trans
snurrar dervischerna, varv efter varv,
spinnande hjul närmare Gud. I den
tryckande hettan talar vi över en drink
och jag ser björnen, hur den rör sig
över huvudet på oss alla.
Peter Nyberg 
Kommentera