Fascinerad läser jag Sverker Sörlins bok Till bildningens försvar. Han lyckas konkretisera mycket av det som jag bara anat men bekräftar också sådant jag efter år som verksam gymnasielärare vet om bildning och kunskap. Om skolan skriver han det självklara: det fungerar inte att kommersialisera skolsystemet med andra utkomster än att ett fåtal ägare vinner på det, alla andra förlorar. Det är belagt. Alla förstår det. Men kommersialiseringen av skolan har fungerat eftersom vi samtidigt har instrumentaliserat bedömningen. Syftet är inte bildning utan att tillskansa sig instrumentell kunskap att uppnå betygskriterier. I skolan är det ingen nyhet, men jag och säkerligen andra lärare är tacksamma över debatten. Äntligen.

Vad som verkligen fascinerar mig är att vi samtidigt har en högre kunskapsnivå än någonsin i samhället. Vi vet massor. Vet. Tror inte. Vi har kunskap. En större del av befolkningen än någonsin i historien har kunskap. Vetenskapen undersöker kunskap, resonerar om kunskap. Det märkliga tycks vara att vi inte har förstått att kunskap inte är absolut, att kunskap ofta är gråzoner, uppskattningar. Men kvalificerade kunskapsbaserade uppskattningar av professionella, inte killgissningar. Ändå tycks 2020 ha varit killgissningarnas år. Trump har under sitt andra år som president påkommits med 14 lögner om dagen, skriver Sörlin. Hur kommer det sig att han ändå har fått verka som en av världens mäktigaste statsmän?

Alla vet. Alla har kunskap och utifrån den kunskapen bygger vi våra världar. Men noga räknat bygger vi vår värld utifrån den kunskap vi inhämtar och eftersom kunskap inte är absolut kan vi bygga åt olika håll. Därför är det så effektivt att anspela på rädslor och visa hur människor kan bygga sina världar utifrån sina rädslor. Ingen har egentligen mandat på sanningen längre, ”Things fall apart; the centre cannot hold” som Yeats skriver i ”The Second Coming”. Kärnan har brustit. Vi bygger våra världar utifrån våra kunskaper, utifrån det just jag vet. Och vi är många och skiftande jag i världen.

Därför, menar Sverker Sörlin, är det så ohyggligt viktigt att vi inte bara vet utan också tänker i etiska termer, skapar en etisk miljö runt oss. Trump och Åkesson bygger upp en antietisk miljö, deras syften är pur själviskhet, de alstrar hat och ilska som riktas mot grupper av olika slag. Vi har som enskilda individer en plikt att istället fundera på hur vi ska agera och uttrycka oss för att skapa godhet och konstruktiv mellanmänsklig utveckling på sikt. Om vi omhuldar demokrati och varje enskild människas lika värde kan vi inte samtidigt driva hatkampanjer och rösta på alternativ som hyllar avskaffande av pressfrihet och i förlängningen demokrati. Vårt problem är inte bristen på kunskap utan bristen på etiska miljöer där kunskapen tjänar de uppbyggliga strukturerna i samhället. Vi förstår att det är fel att tjäna pengar på att exploatera skolbarn. Och ändå har vi värderat det kommersiella högre än det mänskliga.