Generellt tycker jag om generaliseringar. Vi kan inte leva utan dem. Inte ens utan övergeneraliseringar. Innan vi har förstått vad som ingår i ett ord behöver vi övergeneralisera och vi behöver någon som rättar oss. Allt som flyger betecknas inte som plan, det kan vara en humla också, för att parafrasera en dikt om hur barns språk utvecklas. Genom att en förälder preciserar oss efter övergeneraliseringen får vi ett konkretiserande språk för tingen runt omkring oss. Vi kan börja orientera oss i omgivningarna och så småningom gå över till att tänka i abstraktioner, bortom ”plan” och ”humla”.

En gång i tiden var jag lärare på gymnasiet. Vi hade nationella prov i svenska. Ett år fanns Hanna Hellquists krönika Inget liv utan katten med. Den handlar om katten Sillen som tas hand om i en familj där modern är allergisk mot pälsdjur. Hon står ut ett tag men ger upp en dag, lämnar familjen, sätter sig på restaurang, ringer sin familj och säger till dem att välja: mig eller katten. Familjen samlas runt köksbordet och resonerar om saken. Hellquists slutsats är att katter betyder mycket för människor eller ”om man nu är på det humöret, hur lite kvinnor betyder för de flesta”.

Jag tyckte från början bra om krönikan men genuint illa om slutsatsen eftersom den försätter och bygger under fördomen om hur lite kvinnor betyder ”för de flesta”. Det sker genom en retorisk övergeneralisering av det slag jag ofta varnade mina elever för – ta aldrig det enskilda exemplet och generalisera utifrån det. Det är så hat mot andra grupper uppstår, vi ser det lägsta, det allra mest vansinniga exemplet och övergeneraliserar så att det avvikande beteendet förvandlas till det normala i gruppen. Vad som konfunderade mig var att Hellquists text också var den som de flesta lärarna i Sverige det året tyckte var den allra bästa i NP. I slutet fanns ju en vändpunkt, så som det ska vara i en krönika. Att vändpunkten innebar ett grabbigt flabb om det hade varit en man som skrev eller ett indignerat ”så är det ju”, nu när en kvinna skrev texten tycktes underordnat.

Frågan är varför det är så retoriskt effektivt att övergeneralisera trots att vi vet att det innebär att dra felaktiga slutsatser? Eller är det? Kanske leder Hellquist oss rätt ändå, i meningen att slutsatsen pekar mot en känslomässig förståelse för företeelsen att kvinnor (eller människor hellre) sätts på undantag eftersom andra människor tar dem för givna. Vi förstår att det är så här kvinnor (eller andra människor) kan känna. Övergeneraliseringens problem kanske ligger i avsaknaden av nyanser, att många anser att det är så här det är för alla.