Det ursprungliga tinget (Ting II)

Skulle det gå att skala av alla känslor från ett objekt, som min Nalle Puh-staty, och se tinget enbart? Jag ser hur Buddha-statyn hånflinar mot mina filosofiska försök, men förstår samtidigt att hånflinet finns inom mig som något jag söker efter (omevetet/medvetet?) i den framkarvade munnen på statyn. Inom metafysiken kallas de projicerade känslorna substrat och filosofen John Locke menade att det var möjligt att skala av dem och finna ett ursprungligt ting. Han är utomordentligt vag för att inte säga undflyende med hur det skulle gå till. Kanske handlar det om att byta perspektiv.

Tomheten är central inom Buddhismen, liksom tanken på att alla ting är sken. Enbart sken, tycks theravadabuddhisten mena. Och strängt molekylärt har hen förstås nästan rätt. Mellan de molekyler som bygger upp ett ting (eller en människa för den delen) finns stora sjok av ingenting. Detta ingenting övergår vida områdena av massa på molekylär nivå. Således består vi till stor del av tomhet och till liten del av massa. Först när vi zoomar ut framträder fibrer och former och till sist en Nalle Puh-staty som vi knyter an till känslomässigt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den kunskapen, men så är det.

Som en utvikning vill jag peka på hur lika mikro- och makroperpsektiven är. Jag har alltid behagats av likheterna mellan det molekylära livet med atomer som far omkring i cirkulära banor runt en tyngre atom i ett ingenting i förhållande till universum där planeter far runt större massor i ett ingenting. Mikro och makro tycks befinna sig i samklang. Jag tycker om den iakttagelsen, men alla människor inom facket (egentligen naturkunskaps- och fysiklärare) fnyser föraktfullt när jag påpekar det, så antagligen är iakttagelsen enbart behagfull och har lite med verkligheten att göra.

Problemet är att vi har så himla lätt att knyta an till ting och värderar det vi händelsevis har i handen lite mer än det som vi inte har i handen. I Daniel Khanemans Tänka, snabbt och långsamt redogör han för ett experiment där försökspersonerna på olika sätt ska försöka byta och handla med muggar i ett rum. Muggarna har alla samma värde men lite olika utseende. Efter att ha justerat experimentet några gånger drar Khaneman slutsatsen att värdet på den egna muggen sekundsnabbt övervärderas eftersom försökspersonerna knyter an till den och gör den till sin. På det sättet övervärderar vi tingen i vår närhet, tillskriver dem egenskaper och monetära värden de inte har utanför oss.

Till exempel kan det leda till att vi skriver mer än ett långt blogginlägg om Nalle Puh-statyer i vår närhet. Eller jag.

På samma sätt skulle man förstås kunna tänka att det är med alla mellanmänskliga relationer, inte bara förhåller vi oss överskattande till tingen utan också till människorna i vår närhet.

Men det är en otäck tanke.

Bäst att sluta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.